granathfrida

Kände att det var dags att få skriva av mig. Som vanligt kommer det jätte behovet när jag känner mig nere.
Känns som att livet är upp och ner igen.

Känner mig oförståd och jag reagerar med att bli arg eller bara ligga i soffan.
Det största tecknet på att jag är nere är att äta mat är tråkigt och känns onödigt.
Den här meningen "Ähhh skit sam" har börjat komma fram igen i mina tankar.

Jag vet inte vart jag står och jag vet inte vart jag vill stå.
Ska jag ringa kuratorn, njae tror inte det.

Orken börjar förvinna och det känns som jag faller, jag måste upp men jag vet inte änns om jag vill just nu.
Med det menar jag att jag orkar inte ta tag i det, inte nu.

Tycker livet är bra förvirrande.
Om nu någon i familjen skulle läsa det här skulle dom nog bli förvånad, men som vanligt är jag duktig på att "gömma mig".

Pappa verkar vara den enda som jag känner en värme när jag ser honom i ögonen.
Han förstår och han stöttar. Han vet och ser på mig när jag inte känner mig hundra.
Händer någonting vet jag att det är han jag kan ringa och han förstår och jag känner att han förstår. Inget han bara säger.

Ursäkta tråkigheterna! HEJ!