granathfrida

Annalyserar massor, tänker djupt och mycket.

Idag har jag tänkt på att varför kallar jag mig Morsa.
Jag ursäktar mig ofta, och ursäktar jag mig för..... morsa? Ja det gör jag nog.
Jag hatar själv ordet Morsa, har aldrig kallat min mamma det och kommer nog aldrig kalla henne det.

Har för längesedan hört att när dom säger Morsan handlar om när man frågar om saker som inte handlar om typ "liv och död".
Som: "Morsan!..... Kan jag komma och käka ikväll?"

När man säger Mamma eller Mor kommer frågor kanske
Som: "Mamma!..... Jag skulle behöva låna en hundring!?!?!"

Morsa är för mig nå fult, nå tjatigt.
Morsan fixar allt, Morsor ska bara finnas där, inte visa nå, Bara vara där. Vart är det nå fult med det. Men jag ser det från det andra hållet. Hon är ju en mamma... en fin, gullig mamma. Hon ska inte bara behöva vara där... Ibland kanske mamma vill ses. Jag ser min mamma och jag vill också bli sed som mamma, männsklig.

Jag kallar mig själv just nu Morsa, för jag känner mig konstant tjurig, nere, mycket att fixa, många att stötta, finnas där fast jag igentligen skulle behöva ha någon att stötta mig mot.
Fick idag en söt smekning på kinden och livet vart verkligt.
Jag kände mig männsklig och ville inge annat än bara sätta mig ner och gråta.
Hon såg.... jag behövde det.... men just att hon såg.
Samtidigt en rädsla att någon såg igenom, men hon träffade så rätt.
Tackar henne så för det. Inget behövde sägas, bara den där smekningen.

Jag är männsklig och alltså en mamma!