granathfrida

...Min dep period fortsätter och tycker att inte mycket är roligt just nu.
Med nästan allt jag gör så tänker jag:
Om jag åker dit, så kommer det här tråkiga hända- Ähh skit sam
Om jag inte åker dit så kommer jag bara sitta hemma och tröka- ähh skit sam
Borde sova- ähh skit sam
Måste städa lägenheter, äähhh sätter mig i soffan istället- ähh skit sam
ÄÄÄÄÄHHHH SKIT SAM med alltihop tycker jag.

Orken, lusten, trygheten vart fan är du???

Tycker jag gör inge annat än ringer och fixar och grejar. Men inget händer...
Det gör verkligen inte det.
Jag vill att någonting ska hända men ändå är jag livrädd. Vad ska jag göra när det händer, kommer jag orka, kommer jag få stå själv, kommer andra orka, kommer någon förstå, kommer det att stärka mig, kommer det göra mig svagare, ska jag bara låta det vara, är viljan stark nog trots räddslan??????????????
Vart är jag? Är det här jag?
Jag har så mycket i huvudet, så mycket skit.
Min tro att jag har rätt är stor, kanske för stor. Kommer jag få som ett hårt slag i huvudet när jag tycker någonting är fel inte är fel. Jag har nog kommit till den gränsen att jag tycker mycket är fel, allt är fel.
Mina negativa tankar gör mig galen. Kom på mig själv idag med att tänka galna tankar.
" Är jag verkligen så här galen? "

Känner mig lättretlig på mina som jag håller så kär.
Pressar jag dom?
Jag är rädd!
Känner mig så rädd för att misslyckas IGEN.
Jag har fan gråten i halsen, tårar i ögonen för att jag blir så arg på mitt tänk och kanske på det sätt jag behandlar andra. Är jag heltplötsligt, för första gången i mitt liv ett EGO.
Eller är det "ego" man ska vara på riktigt?
Alltså är min tro på "ego" sättet man ska vara för att överleva och vara glad?

ÄHH SKIT SAM!